Idag har jag och Simon äntligen inhandlat ett ljudsystem till vår HD-tv. Vi kollade upp det vi ville ha igår och åkte in till Webhallen på Sveavägen i Stockholm för att hämta hem det idag. Efter 40 minuters väntan fick vi reda på att den var slut men att det fanns en till i lager i deras andra butik i Sundbyberg. Vi tog pendeln dit i ren desperation att få göra av med pengarna idag och fick till vår lycka köpa det redan efter en minut när vi anlänt till Sundbyberg.
Nu till problemet. Jag och Simon är från Halmstad. Jag är till och med ursprungligen född långt utanför Halmstad på en bondgård så jag var snabb med att skaffa bil och körkort efter min 18års dag för att ens kunna ta mig någonstans. Nu när vi bor i Stockholm har jag fått lämna min fina lilla svarta Clio kvar i Halmstad i fördel för att alltid åka kollektivt, slippa bilköer och spara in lite extra pengar. Dessvärre är jag väldigt optimistisk och vi tänkte att det inte var så lång väg att bära denna enorma kartong till pendeln i Sundbyberg och sedan från vår tunnelbanestation och hem. Korta avstånd, no problem.
1. Kartongen skar in i min hand trots flera lager av min tröja mellan skinnet och kartongen.
2. Vid ett försök för oss att bära den undertill i varsin ände så gled den hela tiden från mitt grepp.
3. På grund av tyngden och all denna otymplighet behövde vi (jag) en massa pauser vilket gjorde att dessa ”korta” avstånd tog enormt mycket extratid.
RESULTAT: Jag är inte byggd att bära saker. Jag klagar, gnäller, har ingen som helst smärttröskel och kan kort sagt sammanfattas som en whine-ass.
Jag trivs mycket bättre här, framför min dator och med fötterna i Simons knä.










